Det fula estetikens språk: från Leonardos skissblock till samtida vansinne

Av Gustav De Gaacz

Vi tänker ofta på Leonardo da Vinci som den ideala skönhetens mästare: den mänskliga kroppens balans, Mona Lisas lugna ansikte, den matematiska proportionens perfektion. Men i sina privata anteckningsböcker ritade Leonardo också det groteska: tandlösa gamla män, missformade figurer, kantiga ansikten med en fascinerande, avsiktlig fulhet. Denna andra sida av hans geni visar på ett intresse för det avvikande, det marginaliserade, det överdrivna – det som undflyr den klassiska harmonin. Det var inte bara satir: i dessa groteska studier sökte Leonardo de osynliga lagarna för mänskligt uttryck, skrattets mekanismer, verklighetens intrång i idealet.

Min serie "De galna, det är de andra!" återupplivar denna leonardiska impuls, men placerar den i ett mentalt landskap som pendlar mellan digital förvrängning, teatralisk absurditet och symbolisk surrealism. Den centrala figuren i denna bild, med sin taggiga krona och sitt ansikte spänt i ett uttryck mellan förvåning och vanvett, är en direkt arvtagare till Leonardos groteska porträtt. Men här blir fulheten en krona, en bekräftelse: den galne är inte längre den andre som samhället förkastar, utan den som avslöjar förnuftets absurditet.

De svävande varelserna, uppblåsta ansiktena, de omöjliga landskapen – allt svarar mot en estetik där det fula fungerar som en spegel för vår rationalitet. Liksom Leonardo ser jag det fula inte som ett fel, utan som ett språk. I en tid då bilden översvämmas av artificiell perfektion, erbjuder denna serie en mer obekväm, mer visceral, mer mänsklig skönhet.

För om den galne är den andre… vem är då egentligen frisk?