Den organiska kollektionen

Denna organiska samling, skapad mellan åren 2009–2011, föddes ur introspektion under perioder av djup nostalgi, stress och mörker under de två nordiska vintrarna i Sverige (2009 till och med 2011), liksom ur de förändringar som ägde rum i vårt eget land Sverige. Jag behövde inte söka utåt efter inspiration i verkliga materiella, vardagliga objekt — så främmande för min natur.

Istället vände jag blicken inåt — in i mitt sinne och mot de inbillade objekten som alltid har funnits där, i min fantasi. I en spontan handling sökte jag former och element att dissekera med penseln, och föreställde mig hur de skulle kunna framträda på duken, i det konstnärliga skapandet. Den svarta linjen, alltid närvarande likt det svarta bläcket i mina teckningar, markerade och definierade var och en av dessa organiska element som växte fram i verken, på duken.

I det utrymmet, fullt av rika former och färger, lyckades jag överleva tristessen och återfick glädjen i att fortsätta vara kreativ. Men något märkligt hände med min kropp — något fick mig att känna att delar av min kropp försökte etablera någon form av kommunikation med mitt sinne. Min kropp försökte säga mig något, men jag kunde inte förstå vad det var. Till slut lade jag undan den där märkliga, tidiga tanken och återvände till mitt vardagliga liv, ovetande om vad som egentligen pågick med dessa underliga sensationer som kallade mig till noggrann och introspektiv observation.

Jag målade som om jag dissekerade ett djur — utan att stanna upp — på jakt efter en förklaring till varför jag målade det jag målade. När jag avslutade den sista målningen, informerade läkarna mig om existensen av en dödlig sjukdom som behövde botas inom en månad. Allt kulminerade i en stor operation, September 2011, där de avlägsnade en njure som hade dött — den hade förvandlats till en stor, snigelliknande massa. Under dessa två kreativa år hade mitt sinne och min kropp försökt kommunicera med mitt medvetande, genom att skicka signaler som jag misslyckades med att tolka korrekt.

Därför tror jag personligen att tekniken jag använde i dessa verk inte var den mest lämpliga — jag borde ha målat med ett mer direkt, mer spontant och kanske enklare tillvägagångssätt, istället för det kontemplativa som oljemåleriet erbjöd mig. Hela samlingen på tretton målningar finns nu i händerna på en person som vet vad som hände mig. Verken är så personliga att denna person har lovat att bevara dem som ett fruset ögonblick i tiden, och inom dem bevara essensen av det jag målade i olja och bläck.

Gustav DeGaacz